Inreda med städer

Jag tycker om att inreda med tavlor.

Vissa tycker om att ha avskalat på väggarna, men jag tycker verkligen om tavlor. Inte så att hela väggarna är fyllda med tavlor, men hellre för mycket än för lite.

Jag var hemma hos min kompis farmor en gång och hon hade hela väggarna fyllda med tavlor, nästan från golv till tak. Det var väldigt hemtrevligt och mysigt i hennes hus men det var svårt att se själva tavlorna när det var så många. Passade däremot hennes stil otroligt bra. Det är lite det som är charmen med tavlor, det blir väldigt personligt och ingens hem är det andra likt.

Jag har en väldig blandning på mina tavlor. Tavlor som mina vänner har gjort, ärvda tavlor från mor och farföräldrar och olika posters som är inramade. Vissa har jag köpt själv, men jag har också fått tavlor i present.

Det jag skulle vilja ha nu är kartor och foton från Stockholm som poster och sen rama in dem. Jag såg det i en inredningstidning och det var så himla fint, så nu vill jag också ha det så.

Dessa tavlor och postrar är också perfekta presenterna till födelsedagar och julklappar, eller varför inte till alla hjärtans dag. Jag har också köpt dessa till mina vänner som är från Stockholm men som bor någon annanstans. Det brukar verkligen vara uppskattat. Finns alla möjliga städer att välja på, så välj den staden just den vännen är ifrån.

Jag vill ha mina tavlor på Stockholm i mitt kök. när jag vaknar på morgonen och äter min frukost samt dricker mitt kaffe kan jag titta på Stockholm. Väldigt mysigt tycker jag.  Tror faktiskt att jag ska ha flera städer, jag vill nog ha New York och kanske Göteborg också.

Så himla svårt att bestämma sig, kanske blir det en hel tavelvägg med massor av städer tillslut!

 

Serverat på Nobelfesten

Behov av ensamhet

Jag har flera gånger skrivit om det. Om ensamheten. Om att tycka om att vara själv. men ändå känner jag att det borde lyftas fram mer. kungahuset
Jag får ofta frågan om jag inte känner mig ensam om dagarna då jag är väldigt mycket ensam av mig och såklart att jag kan känna mig ensam ibland men samtidigt älskar jag den känslan, jag älskar att kunna dra mig tillbaka och bara vara med mig själv utan några som helst krav på mig själv att behöva umgås eller socialisera mig med någon. Det känns som att det är något slags ideal idag att vara väldigt social och älska att omge sig av människor och vänner. Att roa sig idag betyder att göra saker tillsammans med andra människor.
Ändå finns det så himla många som inte fungerar så. Som egentligen mår som bäst när de får vara själva. Och har som allra roligast när de får vara själv med sin egen inre värld. Inga konstigheter med det alls. Men ändå går många hela sitt liv och tror att det är fel på dom. Att det är något negativt. En nackdel. När det är precis tvärtom
Jag tillhör absolut den gruppen som älskar att vara själva. Men jag ser mig inte vara osocial för det heller. Vid rätt tillfällen så älskar jag att umgås med vänner och träffa folk, och känner att det får jag i helt lagom dos i det livet jag har idag. För mig är det mycket viktigare med kvalitet när det kommer till det sociala, istället för kvantitet.
Jag behöver inte vara omgiven av människor jag inte känner för att känna att jag lever ett socialt liv. Jag behöver inte bo i en storstad eller ha grannar åt alla håll. Det ger mig ingenting. Tvärtom så kan det däremot trigga igång en känsla av ensamhet hos mig. Vissa kan tycka att det låter väldigt konstigt att man tycker om att vara ensam och till viss del kan jag förstå det.
Men för mig funkar det inte så. Jag får energi av att vara själv.
Och jag vet att det finns så himla många andra som kan känna igen sig i det. Det har jag fått bevis för innan. Att tycka om att vara själv är inget konstigt. Förut kunde jag känna mig konstig men det gör jag inte längre. Tvärtom så ser jag det som en tillgång. Något som jag tycker om hos mig själv, därför att det gör mig väldigt lättroad. Jag har aldrig tråkigt när jag är själv.
Och jag hoppas verkligen att fler därute som kan känna igen sig i detta ser fördelarna med det istället för nackdelarna.♥️

Att vara självsnäll

catering uppsala
Vi har även smörgåstårtor hos catering Uppsala. Restaurang kocken och kallskänkan vid Fullerö.

Vad ska du bli när du blir stor? Catering Uppsala restaurang kocken och kallskänkan.

Den frågan cirkulerade såväl från vuxna och vänner när jag var liten. I äldre ålder i form av frågor om jag ska plugga vidare, eller vad jag jobbar med. Känns det bekant?

Så länge jag kan minnas har jag vridit och vänt på vad just jag ska bli när jag blir stor? Jag har känt någon slags värdering från både mig själv och faktiskt samhället i vad jag gör.

Mina prestationer i utbildning efter gymnasiet  har möjliggjort att jag kommer in på flertalet utbildningar. Det glädjer mig, men jag frågar mig själv om det var värt det? Mitt svar blir faktiskt…tveksamt. I gymnasiet kämpade jag med mina svårigheter , där prestationsångesten var en av flera faktorer till att jag insjuknade.

2 år därefter kom att kantas av ett långvarigt självskadebeteende och ätstörningar i andra former.

Det jag ska bli när jag blir stor är att vara ännu mer självsnäll. Mitt eget myntade ord “självsnäll” är också mitt ledord. Får mig handlar det om att göra saker jag mår bra av. Att ta hand om mig själv. Prestera på självsnäll nivå. En nivå där balansen närvarar.

Om jag vill plugga vidare så ska det enbart vara med ett genuint intresse och med hjärta. Inte plugga på högskola för att “alla andra gör det”. Du kan beställa alla matsorter från restaurang kocken och kallskänkan i Uppsala. De har även smörgåstårtor och kalla maträtter för avhämtning. Vill du även beställa varma maträtter till ditt bröllop eller dop. Vad du än önskar för mat så har vi allt. Vi har även alkohol och alkoholrättigheter. Vi har även partytält för uthyrning och kan planera allt tillsammans. Ring oss för en offert så får du prisförslag. Uppsalas billigaste cateringsfirma är restaurang kocken och kallskänkan.

Det finns ingen lag om duktighet. Även om ordet duktig ofta cirkulerar i samhället. Det finns inget vackert i att leverera tills en stupar.

Men. Något som är väldigt vackert. Catering Uppsala

Det är att vara självsnäll!

En balansgång

IMG_2634

Idag är en sån där dag då all är som en stoppkloss för mig. Hungerkänslorna är helt borta och jag har verkligen ingen lust till att äta. Så har det vart nu under några dagar men idag är känns allt värre och jag känner mestadels bara för att sova och slippa denna dag.
Veckan har förövrigt vart väldigt stillsam och jag har försökt ta den med ett lugn. Boendestöd har vart här och jag har även tagit kontakt med ätstörningsenheten igen för att få komma tillbaka för samtal och vidare hjälp för ångesten och tankarna. Jag har under veckan också vart väg och fått gjort mina bryn samt fransar igen hos Sahar och jag blev som vanligt väldigt nöjd över resultatet och kan verkligen rekommendera er alla där ute att prova lashlift om ni inte vill ha fransförlängning för resultatet blir verkligen super fint om man går till någon som verkligen kan sin sak.
Nu hur som haver i veckan som kommer så har jag nog inte så jätte mycket för mig. Boendestöd kommer komma som vanligt och sen får jag se när enheten hör av sig och när jag kan få komma tillbaka dit. Jag ska även iväg till sjukgymnasten för mitt knä och se vad dom säger om det och jag hoppas verkligen att jag kan få hjälp med det för att slippa ha ont. Jag får förhoppningsvis också hem min nya säng under veckans gång och sen ska jag även se om jag kan få utökade insatser igen av boendestöd så jag har det 4 dagar i veckan och inte 2 som jag har just nu. Anledningen till att jag drog ner på boendestöd ifrån början var pågrund av pandemin och jag är ännu lite tveksam till att utöka igen då jag inte vill ha en massa folk här hemma men samtidigt så mår jag heller inte bra av att vara ensam om dagarna eftersom att jag har så lätt för att skippa maten så ni förstår då att det är en balansgång för mig.

 

Du och jag vi är fantastiska

Hur ofta ber vi om ursäkt för att vi existerar på våra villkor?
Hur många gånger har vi ursäktat oss på bekostnad av oss själva? Gett mer än vi någonsin föreställt oss att vi har rätt att få. Gått igenom eld och vatten för andras skull, och glömt oss själva. Ändrat på vårt manér, bytt till obekväma kläder vi egentligen hatar, tänkt på att inte ha en ”sur blick” på bussen, hoppat över planer för det var viktigare att haka på nån annans, sagt att det var OK att vi glömdes bort, sagt ja när vi velat säga nej, sagt nej när vi velat säga ja. Inget för att kompromissa, utan allt för att accepteras.
Och plötslig fanns vi inte längre och accepterades ändå inte, för det fanns inget att acceptera. För dem.
Och plötsligt vågade vi aldrig vilja och litade inte på att nån skulle ta emot oss, för ingen kände oss. Inte ens vi själva.
Jag har ingen guldvärd lösning. Jag har inte lyckats leva självförverkligande. Jag missunnar fortfarande mig själv ibland.
Men sekunden jag har tanken färskt i huvudet och situationen uppenbarar sig, så kastar jag mig ut i mig själv och säger NEJ när jag inte vill, och pushar mig till att säga JA till det jag vill men inte tror är för ”såna som jag”. Och dagar jag blir arg så tillåter jag mig att vara arg på världen för att världen har glömt mig. Jag skiter i den där festen och gör det jag ville och hade bestämt från början, även om jag får göra det ensam. Om nån tycker jag ser grinig ut, då får de tycka det eller kanske lära sig att inte recensera mitt ansikte eller min stil, eller mitt manér när jag inte bett om det. Vi existerar som vi är och det är OK.
Nej förresten, det är inte ok.
Det är fantastiskt. Du och jag, vi är fantastiska. Precis såhär.

Räddare för att äta pågrund av smärtorna

Hej på er alla fina! Så var det onsdag idag och jag har just vaknat efter att ha sovit i nästan 12 timmar och ska strax ta mig en kopp kaffe och sedan starta dagen och ta mig en promenad.
Dom senaste dagarna har vart har vart väldigt påtagliga fysiskt för mig då jag lidit av smärtor i magen efter vare gång jag ätit vilket gjort mig väldigt trött och nedstämd, detta har även resulterat i att jag pågrund av smärtorna gärna drar mig just nu för att äta vilket i sin tur gjort att jag åter igen gått ner i vikt (44,2kg) och det är inget jag behöver just nu. Som tur var fick jag komma till läkaren redan igår och vi tog en massa prover där allt såg bra ut, jag fick även remiss till sjukgymnast för mitt onda knä så jag hoppas jag får en tid snarast och får hjälp med det också. Angående magsmärtorna sedan så visste inte läkaren riktigt vad det kunde bero på men jag ska prova ta Omeprazol nu i 14 dagar för att se om magen kan bli bättre av det vilket jag hoppas för just nu suger det att ha såhär ont.

Vårt botemedel är kärlek

En som ofta diskuteras är killars respektive tjejers psykiska ohälsa, vilket kön har de? Och hur ter det dåliga måendet sig – beroende på vem som söker stöd?

Killar är utåtagerande, tjejer inåtvända – är en vanligt förekommande kategorisering och föreställning. Kanske är det lättare att få det begripligt genom att dela in oss i fack?

Jag vet att det ofta kan se ut så. Men jag tror också att vi återskapar problem enligt mallen genom hur gruppen runt omkring oss gör. Även dåligt månde vill man försöka fixa enligt normen.

Man gör helt enkelt som dem man kan identifiera sig med gör.
Men, vi är alla är människor. Vi är människor som oavsett om vi är killar, tjejer eller icke-binära har ett ständigt surr i skallen. För vissa av oss är det lättast att hata alla runtomkring. För andra är det att hata oss själva. Ett ständigt krig i hjärnan mot det eviga hatet. Som gör att det blir svårt för andra som ser på oss med kärlek, att nå oss.

Men, den enda medicinen är nog just det. Kärlek alltså. Oavsett om en människa känns svårt att älska och ge kärlek. Är det kanske vad just denne behöver? Särskilt just denne.

Tankarna summeras med: mer kärlek – bortom fack, titlar och gruppering. Även om det är svårt för oss alla i perioder. Så tror jag ändå mest på den medicinen än någon annan kemisk substans, flyktmedel eller behandling.❤️

 

I min ensamhet

Jag vet att jag inte är ensam men ändå känner jag mig ensammast i världen. Jag vet att jag inte är ensam, att jag inte är en enda på jorden som mår dåligt men någonstans i det får samhället mig att intala mig att jag är ensam. Jätte ensam med mina problem. För ingen har på dessa åren förstått sig på mig och därmed har jag aldrig fått någon riktig hjälp. Vissa har inte vetat hur de ska göra för och hjälpa mig och vissa har fullständig skitit i mitt dåliga mående och nästan slängt ut mig ex från psykakuten där dom vägrade hjälpa även fast min läkare försökte med alla medel med att få in mig.  Den dagen var hemsk, ingen var villig och hjälpa mig och jag kände mig så ensam i mitt mående. och alla andra får sin hjälp? Men jag är tydligen annorlunda och går inte att hjälpa, så får sköta allt på egen hand tills de brakar. ska de va så?
Jag har under hela mitt liv känt mig ensam, oförstådd och ovärd. Och hjälp efter dessa händelser så känner jag så än idag. Jag har inte bett om hjälp än från ätstörningsenheten, jag vill inte ta upp någon annans tid  som behöver den mer än mig och besvära. Hålla allt i min ensamhet. För än idag så skyller jag allt på mig själv, att jag är ensam om mina besvär, något ingen kan hjälpa mig med. Att jag inte är som alla andra, jag är ett omöjligt fall.
Men ja ger inte upp, är glad att veta att det finns människor som bryr sig och då behöver man inte känna sig ensam. För du är aldrig ensam och varenda en på denna jord förtjänar bra med hjälp. Om du inte känner att du får den så är det inte fel på dig utan samhället. Och det måste jag även intala mig själv.

En försenad julklapp

Klockan är några minuter över tio och jag har äntligen börjat vakna till liv. Imorse vaknade jag upp av att boendestöd stod utanför och knackade på, jag hade helt glömt bort att det är tisdag idag och trodde först det var mitt i natten då det var så mörkt och även för att jag var så trött men så var ju inte fallet haha. Dagens planer hur som haver är inte många, jag fick det mesta gjort redan igår så idag blir det nog bara en lugn dag i soffan framför serien ”tiger king” som jag börjat följa.

Gårdagen hur som haver bestod av lite gott och blandat, jag var dels och hämtade ut paket ifrån Sebastian Professional som innehöll lite hårprodukter, bland annat schampo och balsam och hårolja. Jag passade även på att handla och tog mig också iväg till gymmet en sväng där det fick bli ett benpass  och sedan under kvällen blev det bara myskväll i soffan till lite olika filmer. Jag fick även en försenad julklapp igår, en handväska ifrån GUESS som jag blev Såå glad över, tycker den är så himla fin och jag som älskar rosa o allt.♥️
Så mer än så har hittills inget annat hänt och nu hur som haver ska jag som sagt bara ta denna dagen i lugn och ro, kolla serie och bara vara så hörs vi sen, puss.♥️

 

Borde inte all form av psykisk ohälsa ses som allvarlig?

Jag har sedan tonåren levt med psykisk ohälsa. Ångest, oro, stress, prestationsångest, bristande självkänsla. Har värderat mig själv utifrån prestationer. Och nu har jag nått en punkt där min kropp knappt orkar något mer. För jag har inte lyssnat på kroppen. Har fortsatt som jag alltid har gjort medan kroppen sagt ifrån. Och jag är bara 26 år.

Och jag vet, ni har hört den här historien tusen gånger tidigare, varje historia blir bara som en droppe i havet. För att fler och fler unga faller ner i den gropen. Men det är ju inte så det ska vara.

Vi pratar mer och mer om psykisk ohälsa, men nu kanske vi ska GÖRA något också? Kanske stanna upp och fråga oss vad det är i vårt samhälle som är så skevt att allt det här bara fortsätter och fortsätter.

Jag kämpar med att hålla huvudet ovanför ytan varje dag nu. Känns som att det brinner inombords.

Ofta känns det som att jag möts av åsikten att en är tvungen att ha någon “allvarlig” anledning till ohälsan för att den ska anses legitim. Men vad är en “allvarlig” anledning egentligen? Borde inte alla anledningar till psykisk ohälsa anses som allvarliga?

Det som fick mig att förstå att jag bär på något, att det rörde sig om en ohälsa var när jag började få ångest varje dag, hela tiden. Och sedan dess har jag nästan fått testa mig fram för att se hur jag bäst hanterar den. Har fortfarande inte kommit till rätta med det. Men vad jag har lärt mig så är samhörighet och förståelse något som en kan komma långt med. Detta är inget jobb en kan göra helt på egen hand. Dessutom är naturen väldigt helande.

Det här måste ut. Jag orkar inte skapa ytterligare ett inlägg som bara visar upp det roliga och ytliga, när det egentligen brister inombords. Det finns tillräckligt med sådana inlägg redan. Tidigare har jag aldrig vågat, men nu gör jag det. För jag vet att när jag läst om andra människors historier har det hjälpt mig fortsätta. Min kropp har sagt ifrån och jag har inte lyssnat. Men nu måste jag börja göra det. Alla måste börja. Så gott vi bara kan, så att den här världen kan bli lite finare.

Till startsidan