Nu är det dags för mig att säga hejdå till Blogbiz och denna webbplats för denna gång och jag kommer återgå till min blogg på Nouw igen där jag kommer fortsätta uppdatera och fortsätta blogga vidare som vanligt. Jag känner att jag tyvärr bara tappar allt just nu kring bloggandet och ser det tyvärr inte alls som någonting roligt längre så därav anledningen till att åter igen återgå till min gamla plattform där jag förhoppningsvis kan finna motivationen och glädjen av att blogga igen utan pressen på mig att allt ska vara så perfekt.
Ni finner mig inne på👇🏻https://nouw.com/squides
Tack Blogbiz det har vart kul men nu är det dags att säga farväl.❤️
Ofta kopplar vi hälsa till träning, och att vara i god fysisk hälsa, då glöms ofta den viktiga detaljen med vår psykiska hälsa bort, för kroppen är en helhet. Den psykiska hälsan hänger ihop med den fysiska, men med det sagt utesluter inte de varandra. En kan vara i god fysik form men ändå må psykiskt dåligt och tvärtom, för hälsa handlar också om våra tankar och känslor. Vi är en helhet där alla aspekter spelar en roll.
När vi hamnar i psykisk ohälsa på olika sätt motarbetar hjärnan sig själv. Vi tänker ofta tankar som skadar oss, en kan säga att tankarna är ”infekterade” precis som kroppen blir av en förkylning.
När en blir fysiskt sjuk sätter kroppen igång och försöker få bort bakterierna och bli frisk igen, men när tankarna blir infekterade behöver hjärnan ofta hjälp att sortera alla tankar och känslor. Ungefär som när en bryter ett ben och läkaren behöver hjälpa till att laga det så det inte växer ihop snett, för då blir det svårt att gå sen.
Din kropp och dina tankar kan bli infekterade, men dina känslor är alltid precis vad de är. En känsla kan egentligen aldrig vara fel eftersom det är just en känsla och den tillhör personen som känner den. Känslor är inte alltid logiska, men de är alltid okej ändå. Att känna mycket kan många gånger kännas skrämmande och jobbigt, men oavsett hur det känns i den stunden så är en känsla alltid en känsla. Din känsla.
Så vad är hälsa? Det är livet, allt inom oss. Fysiskt som psykiskt. Hur vi mår på insidan och utsidan. Våra känslor och tankar.
Allt samspelar för vi är en helhet, kroppsligt, psykiskt och fysiskt. Ibland behöver vi hjälp med att sortera tankar och ibland behöver vi hjälp med att laga en kroppsdel. Psykisk hälsa är en lika stor del som fysisk, och dina känslor är lika viktiga oavsett vad du känner <3
Så var fredagen snart över och för många där ute är helgen kommen. Ska ni göra någonting kul i helgen? Själv så ser min helg ut att bli ganska lugn i vanlig ordning men har jag turen på min sida kanske det blir en kväll i Örebro imorgon.♥️
Idag har jag hur som haver ägnat en stor del av dagen till att planera lite samt kollat runt på lite olika priser på kök samt vitvaror. Då jag vill renovera om köket här hemma så måste jag börja se efter lite olika priser så att jag kan börja räkna på vad renovering skulle landa på. Jag är dock lite kluven när det kommer till just utseendet av köket då jag btw riktigt vet om jag vill ha kvar den lantliga stilen eller om jag vill få in ett mer modernt kök. Båda stilarna kan ju bli väldigt fina tänker jag sen är jag kanske inte helt sams med mig själv heller hur mycket jag är beredd på att vilja lägga på ett nytt kök då jag har lite annat som också ska göras i renovering här hemma så lite har jag allt att klura på.
Jag vaknade för inte allt för länga sedan och sitter just nu och väntar på att kaffet ska bli klart innan jag ska ta mig en dusch.
Dom senaste dagarna har jag inte vart allt för aktiv då jag lyckats ha sönder mina glasögon och i samband med att inte ha några glasögon har jag därför haft väldigt ont i huvudet vilket gjort att jag mestadels bara velat ligga i ett mörkt rum och bara blunda.
Det har vart några jobbiga dagar helt klart men nu fick jag äntligen tillbaka glasögonen igår så nu är det dilemmat äntligen löst och jag slipper förhoppningsvis min huvudvärk.
Corona
Så vad har jag haft för mig dom senaste dagarna då? Det är en fråga jag ställer mig själv rätt så ofta för just nu gör jag nästan ingenting alls om dagarna då Corona ännu härjar. Jag har haft kontakt med min läkare som skickat remiss akut till ätstörningsenheten för att jag ska få komma tillbaka dit så snabbt som möjligt (detta var för ca 3 veckor sedan) och jag har ännu inte hört någonting så jag hoppas på kallelse därifrån snart.
Boendestöd
Jag har även fått förlängt boendestöd och nu även fått in påminnelse för medicin samt fått in promenader varje vecka så jag slutar isolera mig så mycket vilket ännu känns bra. Förutom alla dessa ärenden inom vården så har jag dessvärre inte haft allt för mycket för mig, humöret har pendlat en hell del från dag till dag beroende på mitt mående och samma gäller orken till att göra saker vilket gjort att jag sträck kollat mycket serier och bara försökt ta min egen tid.
Viktigt i mitt liv
Boendestöd har även vart här 2 dagar i veckan och jag har umgåtts mycket med de personer som är viktigast i mitt liv just nu den mån det gått och de dagar jag orkat men förutom det så har inte alls mycket hänt i livet.
Det är sekundärt hur jag hamnade där. Mitt i depressionen.
Långsamt tappade min omgivning sin färg och min tillvaro kändes meningslös. Jag hade dels blivit expert på att härbärgera känslor inom mig. Jag hade dels fallit offer för omständigheter och var alldeles för trött för att reagera och hantera.
Att tänka för mycket enligt folk
Folk har alltid sagt till mig att jag ”tänker för mycket”. Som skällsord har detta haglat när jag som tonåring reflekterat och analyserat kring mig själv och min omgivning.
Och ja, det är sant. Jag har funderat mycket. Dock är det inte lönsamt för ett barn att höra att en är ”djup och svår”. Tillsist fastnade alla mina tankar inombords och blev till ett konstant grubbel.
Märkliga livet
Livet är märkligt. Vi föds, vi dör och däremellan ska det levas. Inom ramen för det liv vi tilldelats har vi möjlighet att bygga upp otroligt många olika livssituationer och sammanhang. Därför påstår jag att livet består av möjligheter. Men ibland dränks vi i ”att göra”-listor, stress, press och aktiva val. Därför är min övertygelse att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst. Så låt oss genom denna förståelse ta ett större ansvar i att värna om varandra.
Räddande kompass
I efterhand kan jag se depressionen som en livsavgörande och räddande kompass. Där och då levde jag ett liv som bestod av prestation, tempo och rutiner. På många sätt hade jag det bra men det var inte rätt liv för mig. På det stora hela kändes allting poänglöst och kravfyllt.
Min depression blev början till ett nytt liv. En möjlighet att pausa för att ta aktiva beslut och ändra det som behövdes ändras. En möjlighet att prata och reda ut tankar och känslor. En chans att fokusera på nya vänner och nya sammanhang. En chans att aktivt bygga upp en bubbla av sundhet genom att medvetet minimera intaget av osund reklam och osunda förebilder.
Mitt friska liv börjar
Idag lever jag med målet att bli frisk. Frisk i definition att jag utgår från att jag ska leva länge. Frisk i definition att jag litar på att jag kommer söka hjälp ifall att livet förändras och blir sådär hopplöst och tomt igen som det har känts så många gånger. Idag är jag på bättringsvägen och kapabel att försöka förhålla mig till min omgivning och alla dess intryck. Kapabel att sätta prestation i perspektiv till verkligheten. Jag vågar vara alla mina nyanser av färger, tankar och känslor. Vågar prata. Vågar vara ärlig men jag vet också att jag kan så mycket mera.
Vägen
Vägen till friskhet är möjlig för alla. Börja med att förlåta dig själv. Öppna upp för tanken att du inte är ensam ansvarig för din ohälsa. Tvätta av skammen. Våga ta hjälp. Ge dig själv tid. Kanske inte tid läker alla sår – men tid ger dig långsamt din energi tillbaka. Och det är tack vare den energin som vi tillsist återigen blir friska. Så. Låt det ta tid.
Ätstörningar är något som tyvärr är vanligt förekommande idag. Och jag är endast en av de som lider av det. Jag trodde aldrig att jag skulle drabbas av en ätstörning, men det kan hända vem som helst. Anorexin och bulimin har styrt mitt liv i 4 år och jag är ännu inte frisk. Det har varit en väldans kamp men jag ger inte upp. Jag vill säga till dig, som just nu lider av en ätstörning: det kommer bli bättre, du kommer komma ur det, sakta men säkert hittar du tillbaka till dig själv, sakta men säkert tar du dig ur detta och du är aldrig ensam.
För mig var det egentligen inte idealen som gjorde mig sjuk utan det är idealen jag fått kämpa med när jag försökt blivit frisk.
Det jag vill säga är att det finns många anledningar till att man kan bli sjuk i en ätstörning och att det inte måste vara på grund av idealen i samhället. För mig är kampen mot idealen en av de svåraste sakerna med att vilja bli frisk. Jag ska gå upp i vikt, jag dricker näringsdrycker och samtidigt ser jag inlägg om hur man går ner i vikt fortast, bilder på modeller som såg ohälsosamma ut men med kommentarer att de hade en drömkropp, tidningsartiklar om hur man får beachbody.. ja ni förstår listan kan göras lång med hur samhället påverkar. Frågan jag ställer mig är: Hur ska man bli frisk i ett enligt mig “ätstört” samhälle? Det är sjukt svårt. Jag vet att det går, det vill jag bli ett levande bevis på men det ska inte behöva vara såhär.
Jag vill bara säga till alla människor där ute att ni är fina som ni är! Det finns över 7 miljarder människor i världen. Varför ska vi följa samma ideal? Tänk på alla olika personligheter vi har, hur olika de är men hur fantastiskt det är att vi är så olika! Likadant med utseendet borde vi se på det, alla har olika utseenden men det är ju fantastiskt! Tänk om vi alla sett likadana ut, det hade ju varit så tråkigt!
Det suger att det finns ätstörningar och sjuka ideal i samhället men vi får helt enkelt försöka minska på det genom att gå till oss själva och vår omgivning, påminna oss själva och andra om att vi är bra som vi är, fina som vi är och inte behöver något ideal som säger åt oss hur vi ska vara. Vi får peppa varandra, stärka varandra och inte gå med idealet utan emot det! ❤️
Ända sedan jag var liten har jag haft en idé om hur livet ska vara och se ut. Den har fötts, bekräftats och förstärkts av filmer och böcker, och internet. Och självklart människor runt omkring mig. Jag har mått så dåligt av kraven och av stressen. Det där perfekt livet. Plugga, jobba, gifta sig, skaffa barn. catering Uppsala
Så ska det se ut. Det ska inte finnas några problem.
Det är först när jag har blivit äldre som jag sakta börjar inse att det kanske inte är det enda alternativet. Snarare att det finns så många olika möjligheter och så många olika sätt att leva. Trots att internet och sociala medier har fått ännu större makt drar jag mig sakta bortåt, bort från all den där skiten att saker ska vara på ett visst sätt. Att allt ska vara så bra hela tiden.
Livet, när jag väl tänker efter, är något jag själv formar och skapar och det kan se ut precis som jag själv vill. Jag kan sitta hemma och inte träffa någon om jag inte vill, jag kan gå ut om jag vill. Jag behöver inte hitta en partner att dela det med, men jag kan om jag vill. Jag kan vara med flera personer, eller så kan jag vara ensam. Jag kan resa, eller så kan jag plugga om jag vill.
Inget av det är dock något jag behöver göra eller måste göra för att leva ett liv.
Det händer ofta att jag glömmer bort, och jag tyngs än en gång av de där kraven och stressen. Och då måste jag påminna mig själv om min frihet. En frihet som heller inte är självklar i hela världen, och som även glöms bort här i vår del av världen, men som ändå finns och verkar om vi bara låter den.
Det handlar om vad jag vill och vad jag mår bra av. Första gångerna jag tänkte så var det främmande, konstigt. Men ju mer jag använder mig av de fraserna desto mer framstår det som så väldigt självklart, och enormt befriande. Jag är fortfarande förvirrad och vet inte vad jag ska göra med min frihet, men också det i sig är okej. Jag behöver inte alltid vara på väg någonstans, det är okej att stå stilla.
Jag har tänkt på det här med att ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad”, den gyllene regeln som skrevs på tavlan i skolan när vi var små. Vi pratade om hur en god vän skulle vara, och vad man skulle göra om man såg någon som stod ensam på rasten.
Visst var det superviktigt, men lärde vi oss någonsin att behandla oss själva med lika stor respekt och kärlek som för andra? Lärde vi oss att tycka om oss själva, och ta hand om vårt psyke? Lärde vi oss att ibland kommer det inte vara så lätt att trivas med oss själva, men att det finns vägar som vi kan ta till för att göra det enklare för oss? Jag tänker att vi själva är den viktigaste personen i vårt liv, och vi bör behandla oss därefter. Men hur gör vi det, när vi aldrig har lärt oss det?
Om jag ska vara ärlig så är jag inte så säker själv hur jag ska behandla mig väl. Det är svårt att balansera, i ett samhälle där ord som egoistisk och självisk är negativt, där man inte vill vara en som ”bara bryr sig om sig själv”. Kanske kan vi börja i små steg, och göra saker för oss själv som kanske inte är stora men i det långa loppet är värda guld. Jag tänker en ansiktsmask då och då, en kanelbulle bara för att vi är sugna, en utekväll där resten av världen försvinner. Det som man kan kallar att skämma bort sig själv, men som egentligen är ett grundläggande behov för oss.
Jag vet dock att mat, sömn och träning är jätteviktigt för vårt mående och det får vi heller inte underskatta. Om du börjar känna att du är på väg ner i det mörka, pricka av dessa tre saker. Har du ätit något, har du sovit ordentligt och har du rört på dig i någon mån. När blodsockret är lågt kan man känna sig sur och irriterad, samma sak när du inte är pigg och utvilad och har fått en god natts sömn, och träning är ju bevisat att det ska motverka depression.
Kanske kan vi börja där, i jakten på ett välmående psyke, med de små sakerna och de små stegen. Ditt psyke är värt så mycket, och ska alltid komma i första hand.
Innan jag mådde dåligt var jag på ett visst sätt. Det är vi väl alla? Vi har någon form av personlighet, drömmar, ambitioner, mål, och saker vi gillar och inte gillar. Jag tänkte att det var mitt ”jag” i sin definition. Allt det där, sättet jag ville leva på och sättet jag levde på.
Under tiden som jag började ta mig tillbaka från det dåliga måendet lättade en hel del. Jag lärde mig hantera negativa tankar, stå ut i ångesten, inte falla ner i gropen och allt det där. Men ändå var det något som skavde. Det var som att ju bättre jag egentligen mådde, desto mer skavde det, och jag var livrädd för att jag skulle må dåligt igen. Jag ville ju bara tillbaka!
Och i den frustrationen tog sig något annat form. Av olika anledningar, slumpar kan vi kalla dem, så fick jag upp ögonen för andra sätt att leva, andra saker att gilla, andra saker att sträva efter. Sådant som jag inte tänkt på tidigare. Trots att jag faktiskt gillade allt det där nya, försökte jag ändå gå tillbaka till hur det var innan.
Jag gick alltså från det som gav mig leenden, för jag trodde att jag var tvungen att börja om där jag hade slutat när jag mådde dåligt. Som att hela perioden med dåligt mående bara var en parentes och att meningen (livet) skulle fortsätta där den var innan parentesen.
Jag tror att många tänker så. Att oavsett vad det är som händer i livet, om det är någons bortgång, en olycka, en sjukdom, helt enkelt något som upplevs sätta allt på paus, så glömmer vi liksom bort att tiden aldrig pausas. Precis som att du utvecklas från hur du var när du gick höstterminen i sjuan till alldeles innan sommarlovet, då har du kanske gått igenom tre olika frisyrer och två olika klädstilar – precis så är det fortfarande när saker händer.
Livet pausas inte för att något jobbigt händer. Det fortsätter. Vi lär oss nya saker, bra som dåliga. Vi utvecklas för att det är det vi gör, oberoende av livshändelser, bara att det kan ta ”andra” vägar än vad vi någonsin trodde när något drastiskt händer i livet.
Jag har släppt tanken på att återgå till den jag var när jag började må dåligt. För jag är äldre nu, jag har varit med om fler saker, upptäckt nya saker (det behöver inte vara något stort, det kan vara något så simpelt som att jag har sett en ny dokumentär eller lyssnat på en intressant podd!). Det är naturligt att vilja röra sig i någon riktning. Men att tänka så hjälpte mig. Det tog bort en del av kampen jag förde mot mig själv – en kamp som jag trodde att jag var tvungen att föra. Nu försöker jag vara öppen för vad som än kommer, lära känna dagens jag.
”Jag” som i föränderligt. ”Jag” som i här och nu, utan värderingar och mallar med krav.
