Sitter här vid köksbordet och har just käkat mitt första mål för dagen och ska snart börja bära upp lite saker på vinden. Idag vaknade jag vid halv 9 tiden och har hållit igång sen dess med både fix här hemma samt en tur till Jysk med pappa. Tanken var att jag skulle försöka hitta nå snygga kuddar men Jysk hade tyvärr inte dom jag sökte, däremot httade jag 2 stycken tavlor som jag är ganska sugen på men så har vi ju också min favorit hemsida Desenio där alla mina andra tavlor är ifrån som jag hade tänkt att jag ska in och kolla på.

Imorse läse jag ett skolarbete om ätstörningar som en ”dam” i 40 års åldern hade skrivit vilket verkligen berörde mig då jag själv tyvärr har ätstörning och inte riktigt vågar prata om det med någon, den enda som har vetat om detta är min bästa vän och anledningen till att jag inte velat prata om min bulemi är för att jag varit rädd för att folk ska döma mig men efter att ha läst detta så känner jag mig mer till mods för att faktiskt våga gå ut med att jag har bulemi.

Äta eller bli äten
Av Susanne Sohlberg

Det spelar ingen roll vilken tidning man öppnar, överallt finns det reklam om hur vi människor ska se ut, inte bör utan ska se ut. Vad vi ska äta mm.

Att ständigt bli styrd av reklam om mat, tabletter, bantningsmedel och bantningstips är mycket enerverande. Om dem som är tillverkare på dessa medel mm bara visste hur mycket dem skadar den egna individen med all sin reklam.
Men det kommer de nog aldrig att förstå förens de själva blir drabbade. Vi kan alla bli drabbade av barn eller nära anhöriga med ätstörningar.

Varje dag insjuknar eller dör någon i anorexi eller bulimi i världen. Dessa tillverkare tänker inte göra något för de drabbade familjerna utan de fortsätter som vanligt som om inget hade hänt, de får ju ändå sina pengar.
Det är bara de som tjänar något på detta, den drabbade, dess familjer, nära anhöriga, vänner, skolan och sjukhus är de stora förlorarna. Kostnaderna för patienter med ätstörningar är stora, platserna är få och väntetiderna långa.

95 % av alla ungdomar i grundskolan har bantat någon gång i sitt liv. 80 % av dessa har gjort det i mellan och högstadiet 15 % i lågstadiet. Av dessa fortsätter ca 35 % att banta resten av sitt liv. Av dessa blir 3 % sjuka i någon form av ätstörning. Detta drabbar både pojkar och flickor i lika stor grad, men det är mest flickorna som syns.

Att lida av en ätstörning är ett mycket svårt handikapp och missbruk. Till skillnad från andra missbruk så är det något man inte kan avstå från och slippa bli utsatt för. Vi alla måste ju äta för att växa och överleva. Annars är det inte mycket som skiljer missbrukare emellan. Man behöver hjälp det går inte att komma igenom detta själv, man behöver andra i samma situation att prata med så man inte känner sig ensam. Man tror ofta att man är ensam i denna situation men det är man inte. Under tiden man väntar på hjälp hos en psykolog som arbetar med kognitiv beteendeterapi eller en vårdplats på sjukhus så kan man försöka träffa likasinnade. OA (anonyma matmissbrukare) har träffar en gång i veckan på många orter i Sverige för personer med matmissbruk. (man kan ringa till AA eller titta på Internet efter adresser).

Det finns ett ljus i tunneln och man kan bli bättre, det viktigaste är att man känner att man har andra som finns där för dig och att du inte är ensam. Jag har själv vandrat denna väg och har lidit av ätstörningar i snart 30 år och jag mår bättre och har sjukdomen under kontroll. Jag äter för att jag vill äta idag och inte för att bli äten av min sjukdom. Det viktigaste jag lärt mig under dessa år är att jag när som helst kan få ett återfall och att det inte är hela världen utan det är bara att ta nya krafter och försöka att hitta rätt väg tillbaka igen, Genom att ta en dag i taget, kontroll är bra men inte till överdrift som det lätt blir om man har ett missbruk.

Efter alla dessa år har jag äntligen upptäckt att det går att leva utan att maten styr mig.

Om vi bara kunde lära oss att alla är lika mycket värda, det spelar ingen roll om man är stor eller liten. Detta är mycket skrämmande siffror och det är vi alla som måste hjälpas åt med att få någon rätsida på detta problem. Det går inte bara att tro ”DETTA DRABBAR INTE MIG”.