Blev bio ikväll då med Robins och hans bror och far, vi såg The equalizer och jag kan starkt rekommendera den, fy fan vilken bra film det är.

Tänk dig att du är en skicklig hemlig agent som efter din frus tragiska bortgång tröttnar, arrangerar din egen död och börjar jobba på byggvaruhus. Det känns kanske otillfredsställande att köra truck hela dagarna, men du hittar en mening i att coacha din tjocka kollega som vill bli väktare, peppar honom inför provet, föreslår att han ska sluta äta chips. På kvällarna uppmuntrar du den ryska prostituerade tjejen som hänger på samma nattöppna kafé som du att satsa på musiken. Du finner glädje i att vara en schysst medmänniska.

Ungefär så är det för Bob McCall, en rollfigur med ursprung i en amerikansk tv-serie från 80-talet, här spelad av Denzel Washington som återförenas med regissören Antoine Fuqua 13 år efter ”Training day”. Det är nya tider i Boston. Den irländska maffian har sina sedvanliga förgreningar inom polisen, men har utkonkurrerats av sin brutalare ryska motsvarighet. När Alina (Chloë Grace Moretz) blir svårt misshandlad av sin hallick reagerar McCall som en mer balanserad Travis Bickle i ”Taxi driver”. Han tar bussen till den ryska maffians högkvarter och knackar på. Efter 19 sekunder är det bara visarna på McCalls avancerade sportklocka som fortfarande rör sig.

Bob McCall är uppfinningsrik och kan göra mycket med en till synes ofarlig korkskruv. För att inte tala om taggtråd och borrmaskiner. Man anar viss inspiration från pretentiösa hämndodysséer som ”Old boy”. Bara en sådan sak som att den slutliga duellen mellan McCall och hans nemesis sker i hällregn och kompas av stråkar.

Den nästan alltid sevärda Denzel Washington är numera en senior i samma liga som Liam Neeson och Bruce Willis. Men den emellanåt hysteriska klippningen är helt klart ett försök att tala till kidsen, ”The equalizer” vänder sig till de två publiksegment som Hollywood prioriterar: män 12-24 år samt män 24 år och uppåt. Dessa grupper förväntas antagligen också gå igång på att se hur vackra horor blir skadade av hänsynslösa män. Det är i vilket fall något som filmen är väldigt förtjust i att visa upp.

Ryssen är en gammal fiende i ny kostym: numera inte KGB-grå utan en krigsskadad psykopat med läskiga tatueringar. (Oligarken i maffians topp har det föga subtila namnet Vladimir Pushkin.) Men sådant är inget som inte en redig amerikan kan få stopp på. Den slutliga upprensningen tolkar jag som science fiction eftersom den helt saknar verklighetsförankring.